Att lära känna sina karaktärer

Jag har hållit på att skriva på två olika böcker nu ett tag och det har gått trögt. Jag har aldrig känt att historien kommit till mig eller att karaktärerna själva berätta för mig vad som ska hända. Det har varit ett tungt lass varje gång jag satt mig där jag fått vara aktiv hela vägen. Inte alls som när jag skrev Alvhilda där historien skrev sig själv och karaktärerna var aktiva i att berätta för mig vad som skulle hända och inte tvärt om.

Jag tror jag har kommit på varför och hur jag ska ändra på det.

Jag känner helt enkelt inte karaktärerna tillräckligt för att de ska ha fått sitt egna liv än. I varje scen måste jag fundera över vem som säger vad och varför och långsamt har det börjat utkristallisera sig vem det är som är den vitsiga, vem som är besserwisser, vem som inte törs med mera.

Jag höll på att skriva Alvhildatrilogin i fem år. Jag känner karaktärerna i de böckerna så väl att jag skulle kunna säga hur varje karaktär där skulle reagera i vilken situation som helst.  Självklart hade de egna röster och starka viljor i fråga om hur handlingen skulle utspela sig.

Idag ska jag bara ägna mig åt att lära känna karaktärerna i Almekia. Vad är det som driver Klara till att vara en översittare och vad är det som gör att Agnes behöver få bekräftelse så gärna. Vem i gänget Filip, Martin och Sune är det som är den självsäkre, den vitsiga och vem är den som kan allt och varför är det så?

Det finns många olika sätt som jag kan göra det på. Ett sätt är att intervjua mina karaktärer och be dem berätta om sig själva och skriva ner det. En annan är att skriva korta noveller om varje karaktär. Jag tror jag ska göra en blandning, jag kommer börja med att intervjua dem och sedan skriva en kortare händelse där jag sätter dem i en annan situation för att se hur de är. Vi ska helt enkelt umgås helt förutsättningslöst idag.

Hur brukar du göra när du ska lära känna dina karaktärer? Har du några bra tips så kan du gärna skriva dem här under så fler kan ta del av dem.

Picnicon

Fredag och lördag var jag iväg i Västerås och Picnicon.

Det är ett mindre convent som Västerås Fandom håller i. Allt invigdes på fredagskvällen på Bishops arms där Niclas Silwerulv inledde med att prata om hur de använder sig av dramatiska texter i deras spelintroduktioner som han läste upp högt. Sedan läste Mattias Kuldkepp flera texter ur sina böcker vilket var rappt och roligt.

 

Jag fick bo hos mina underbara vänner The Kesselpuffs som hade bakat fantastiska minicupcakes till min ära.  Tack och bock!

På lördagen var vi på stadsbiblioteket. Jag satt mitt emellan Mattias Kuldkepp och Elin Holmerin och vi hade många väldigt roliga och givande samtal om utgivning, författarskapet och

 

 

 

 

 

 

Jag satt i en panel där vi pratade om novellen inom fantasy och sci-fi och jag blev intervjuad strax innan stängning. Jag var tvungen att åka så snart som möjligt efter det eftersom vi var bortbjudna på kvällen. Det kändes väldigt trist för de som blev intervjuade efter mig eftersom det var ganska glest med folk och alla vi som var där räknades in i publiken. Det var också tråkigt att det var så lite folk när det var intressanta paneler och författarintervjuer. Men vad jag förstått så hade väldigt få personer i Västerås nåtts av informationen om att det var något på gång och biblioteket stängde redan vid två vilket gjorde att folk inte kom dit.

 

Planering och tanke var väldigt bra, bara folket även skulle dyka upp, hade det varit perfekt. Till nästa år.

Genre

Jag har valt att skriva, framförallt inom fantastiken eftersom jag upplever att man får så mycket större möjligheter om man inte gränssätter sig vid världsliga saker. Samtidigt är genren en av de svåraste eftersom det är den genre som boxas in mest och motarbetas mest i Sverige.

När Leffe Grimwalker lektörsläste min trilogi om Alvhilda hade han en kommentar att inleda med när han kom till beskrivningen av mig som författare. Han sa:

”Du borde skriva i en annan genre och jag förstår om du inte vill det. Men du har en
annan ådra som du inte ser än. Men jag ser den.”

Det var inte så att jag tog illa vid mig av de orden, jag vill verkligen inte sitta fast i en genre även om Fantastiken är den som är mig varmast om hjärtat. På sistone har jag börjat kolla efter andra genre eftersom jag är så trött på attityden mot fantasy. Senast idag såg jag en diskussion som jag helt enkelt inte kan tänka mig att jag skulle se inom en annan genre. Frågan var: ”Vad skulle kunna få dig att köpa en svensk fantasybok?”

Och folk hade långa svar där de punktade upp alla kriterier som krävdes för att de alls skulle kunna tänka sig att pröva en svensk författare inom fantasy. En av punkterna som jättemånga tog upp var att det antingen skulle vara på ett etablerat förlag eller vara en redan känd författare, och så räknade de upp två.

Till att börja med har jag svårt att se att en sådan diskussion ens skulle vara aktuell inom någon annan genre och dessutom är det lite väl moment 22 över svaren. Svensk fantasy tas i stort sett inte in i de etablerade förlagen vilket gör att svenska fantasyförfattare antingen måste ge ut själva eller på mindre förlag. Och då faller den svenska marknaden på att fantasyläsarna är för fega för att våga prova några nya böcker och självklart vågar inte de etablerade ta in något som det inte är tillräckligt stor efterfrågan på. Då köper de hellre in utländska författare som de vet säljer eller redan etablerade författare eller historier som är tillräckligt lika de redan storsäljande utländska så att de kan göra bra jämförelseblurbar.

Och då faller ju det argument som jag såg i en annan tråd direkt efter, att fantasy ofta har kopplingar till det samhälle som författaren är kopplad till och att det ofta har kritik eller ett budskap inlindat som inte är riktat till Sveriges samhälle om den är skriven i USA. Men många svenskar skriver som kan vara direktkopplat till vad som händer här och nu. I det finns det även många svenska som använder vårt nordiska ursprung i sina böcker som dessutom efterfrågas, men som inte ges ut på etablerade förlag i samma utsträckning som på indieförlag, vilket gör att det inte säljer på grund av redan tidigare nämnda argument.

Nu kommer etablerade utländska författare och skriver om nordisk folktro och det kommer så klart slå stenhårt men då kommer vi till det absurda, att en amerikansk författare ska skriva om vårt kulturarv för att våra svenska författare kanske ska ha en chans att få göra det samma? Kommer vi svenska fantasyförfattare som gjort det under flera år då kallas för härmapor?

Det är den stora anledningen till att jag funderar på att ändra genre, för att slippa bli motarbetad bara för att jag är en svensk författare, för det upplever jag inte inom någon annan genre. Och då har jag ändå upplevt att just fantasykulturen, framförallt bland författarna, är väldigt välkomnande, varm och hjärtlig. Jag har upplevt det i mötet med många läsare också, de där som faktiskt vill satsa på den svenska fantasylitteraturen. Jag önskar bara att det kunde sprida sig så pass mycket att fantasyförfattare ska få den chans de är värda, för som det är nu känns det lite väl som en dövande negativitet.