Tiotalet går i graven

Om jag ser bakåt på 2019 har det inom vissa områden stått ganska still, men inom andra har det hänt en hel del.

Om jag ser tillbaka på hela tiotalet har det hänt otroligt mycket.

Jag börjar kort att summera 2019:
Böcker utgivna – inga
Noveller utgivna – inga
Manus färdigställda – inga
Arbete – Jag har påbörjat ett projektarbete som kulturcoach på ett bibliotek där jag jobbar med ungdomar. Jag får göra det jag verkligen älskar, men det är ganska tufft. Ungdomar läser inte, därför har jag fått jobbet, om det vore lätt skulle jag inte behövas. Men en del frustration ingår i beskrivningen.
Bokmässor – Hoppade de flesta i år och var bara på den i Göteborg i september. Det berodde framförallt på den mässa jag själv var med och drev på jobbet. Ja, jag var alltså den drivande i min första mässa. Otroligt spännande och lärorikt. Det blir ytterligare en nästa år och jag är redan pepp.
Planering – efter ett så tunt litterärt år har det avslutats med en massa spännande planer. Jag har precis innan årsskiftet börjat skriva för en app som jobbar så som jag ofta brukar försöka göra med ungdomar – genom att låta läsaren få makten att önska händelser i nästa kapitel. Appen heter Crowdstory och är i provstadiet just nu, du kan gå in och vara testläsare på crowdstory.online. 
En förläggare som jag haft mycket samarbete med på andra sätt än just text, hörde av sig till mig och var intresserad av att publicera en novell av mig och jag har börjat jobba på ett uppföljare till min novell i Grimm till Darkness publishings nya novellantologisatsning.
Jag har dessutom blivit en del i Region Örebro Läns kultursatsning där skolor kan boka mig för olika skrivpedagogiska uppdrag.

Det känns som om jag går in i det nya årtiondet med ganska många järn i elden och även om året som just gått är lite magert, är det överväldigande att se tillbaka på årtiondet som gått.
Jag har varit på min första bokmässa
gett ut fyra böcker
varit med i över fem novellantologier
gett ut sju e-noveller
utbildat mig till skrivpedagog

Inne på Facebook var det någon som la upp i ett forum, att man skulle lägga upp en bild från 2009 och ett från 2019 för att se vad som hänt under tiotalet. Jag valde de bilder som är i rubriken som jag tycker är mycket representativa. Jag gick in i tiotalet som en explorer, en som tänkte ta sig dit hon aldrig varit förut och kliver ur resan som the mad hatter, något som i mina ögon står för klassisk litteratur.
Här är en litet collage över hela årtiondets författarhändelser med bilder som på olika sätt representerar vägen jag tagit, alla jag träffat, alla kontakter jag knutit, alla vänner jag vunnit och alla litterära framgångar jag gjort (Alla finns inte med på bild, vet du att du borde vara med så är du det själsligt):

Två teman som varit aktuella under hela årtiondet som kanske syns mest i collaget och som det känns som får en punkt är Andra världar och Alvhilda. Jag skrev hela trilogin under tiotalet och jag kom in i Andra världar redan tidigt. De trodde på min trilogi och gav ut den. Vi har samarbetat den sena halvan av årtiondet men de går i graven nu. Det innebär att Alvhilda hänger lite löst eftersom den inte längre har något förlag, om inte Darkness publishing tar över utgivningen. Men det är väl den cliffhanger som decennieskiftet har att bjuda på.

Läsfest

Bild från Sydnärkenytt

I lördags hade vi läsfest på jobbet. Det är en liten bokmässa med inriktning på läsande och skrivande som jag fick ansvar över att ordna. Jag har hållit i de flesta trådarna, bjudit in utställare, ordna med framträdanden, lösa scener, ordna med mat till utställarna, fixa med mingel och alla de där små detaljerna runt omkring. Intresset att stå på scen var stort och eftersom vi kommit överens om att vi inte skulle säga nej till någon med önskan, har jag roddat scentider och scenplatser. Jag har pratat med tidningar, teve och radio för att få dem att göra reportage innan och efter, mailat till bibliotek, åkt runt till bibliotek, tjatat, tryckt upp information och gjort en intervjuföljetong av utställarna på eventsidan på Facebook.

När lördagen väl kom bestämde jag mig för att jag skulle vara nöjd, hur det än gick, för allt jag planerat hade blivit bra, men responsen vid de försök att förmedla informationen hade varit sval. Det var som om jag stått i ett rum fullt med folk och skrikit ut informationen utan att ens få en ryckning hos förbipasserande. Alla utställare var nöjda med bemötande, borden, servicen och upplägget men det var dåligt besöksantal. Jag lät inte detta påverka mig under dagen, men lite frustrerad blev jag när länets största tidning uttryckt sin förvåning över vilken stor bokmässa det var. De hade fått för sig att det bara skulle vara ett enkelt författarbesök – ”hur ska jag få plats med det här i en notis?” – ”Skriv en helsida då!” sa jag irriterat. De hade fått två pressreleaser och telefonsamtal. Radio och teve var inte där och hade inte lyft ett finger för att rapportera trots att det var mycket större i år än förra året och jag hade hört av mig och berättat det.

Nu vet jag att jag kan organisera en bokmässa, jag kan sköta i stort sett alla bitar men det är ingen idé att jag kör någon form av marknadsföring utan ska låta någon annan ta det helt. Jag är ett spöke i det avseendet, hur mycket jag än skriker är det ingen som hör. Men jag känner mig nöjd över min insats. Jag får inte klanka ner på mig själv eftersom jag slet mig själv helt utmattad med organiseringen. Det största projekt jag kört tror jag, och jag vet nu att jag klarar av det. Och nu är det lugnare igen. Vi ska utvärdera och jag har en hel del tankar om hur vi ska sköta det hela bättre till nästa år så att det inte blir att stressa in i kaklet nästa år.

Jag är annars tillbaka till att bara ta hand om den frustrerande delen i att få ungdomar att läsa. Högläsning, novelltävling, kortare inspirerande skrivpass, ordverkstad och pyssel. Har jag sagt att jag har världens roligaste (mest frustrerande) jobb?

Inga halvmesyrer

Jag pratade lite med maken idag om det här med livsmål. Om han uppnått det han ville med livet eller inte. Han sa då att han nog uppnått mer än han tänkt när han var ung. För min del var det inte riktigt likadant. När jag var tonåring skulle jag slå igenom inom skådespelarbranschen, bli en stjärna över hela världen. Jag höll nämligen på med teater i tonåren och gick teater på gymnasiet. Jag ville inte bara ägna mitt liv åt att få chansen att spela teater, jag skulle ha en karriär och bli en av de bästa.

Jag tror att det liksom genomsyrar det mesta i mitt liv.

När jag väl började skriva så var jag aldrig nöjd eftersom alla mina projekt var så episkt stora att jag aldrig orkade ro dem i land. Till slut sa jag till mig själv att jag bara skulle skriva en simpel story, vilket jag gjorde, till en början. Det slutade med en trilogi som behandlar ämnen som gudomlighet, mänsklighet, genus, rasism och allt annat i stort sett. Den är episk på många sätt men den har inte slagit så hårt som jag tycker att den är värd. Alltså har jag inte lyckats.

Trots att jag är utgiven författare med både böcker och noveller är jag inte nöjd. Det sätter nog käppar i mina egna hjul eftersom det hämmar mitt skrivande. Det måste vara episkt och perfekt i första utkastet. Det gör att prestationsångesten tar över och jag skriver inte alls.

Dessutom har min chef gett mig ansvaret att projektleda bokfesten som vi ska ha på jobbet och med tanke på att den då måste bli episk, får jag ganska lite tid över till mitt eget skrivande.

Känner du igen dig i det här och har du hittat någon bra lösning på problemet? Dela gärna med dig med den i så fall. Jag tror vi är många som sitter med prestationsdjävulen på axeln.