Apati

Det händer inte mycket i min blogg och det är framförallt för jag känner mig helt mållös, apatisk och trött när det gäller nyhetsflödet och vad som händer i världen Jag vill skriva positiva saker om mitt skrivande, om Fantastika jag var på för två veckor sedan och om mitt fantastiska jobb men varje känner jag ett behov av att sätta mig och skrika ut min ilska över alla våldtäkter som sker överallt och hur diskussionen kring fenomenet mynnar ut i rasism och krav om ursäkt från vita kränkta män som känner sig mentalt påhoppade av utsatta kvinnor.

Våldtäkt är inte ett nytt fenomen som dykt upp med invandringen, det är ett problem som genomsyrar hela världen och som sker framförallt bakom stängda dörrar av någon offret känner väl. Det är mindre än hundra år sedan som det alls blev ett brott att våldta någon man var gift med. Våldtäkt inom äktenskap fanns inte så om en man tvingade sig på sin fru och penetrerade henne under en hård fylla och en rejäl misshandel, så var det helt okej, de var ju gifta. Idag är det förbjudet och straffbart men trots det så anmäls dessa brott inte så ofta, och när de väl har anmälts så tas anmälan ofta tillbaka eftersom den handlar om en beroendeställning och en maktposition som gör att många kvinnor inte vågar. Vi har ju redan bevis, svart på vitt, att utsatta och misshandlade kvinnor inte har tillräckligt stöd från samhället för att kunna lämna sina män. Exempel 1, exempel 2, exempel 3 (jag letade just efter kvinnor som lämnat och blivit dödade eller som anmält men där mannen släppts och misshandlat. Eftersom det är svårt att göra en så specifik sökning fick jag upp alla misshandlar av kvinnor och jag formligen drunknade i händelser där svartsjuka män misshandlat kvinnor de har en relation med eller haft en relation med, över trettio stycken under bara de senaste tre månaderna. Därför blev det bara tre exempel, hade jag gått längre bak hade jag haft fler exempel.)

Samma sak med vanliga våldtäkter, eller ovanliga, ni vet de där som sker ute på krogen, på färjan eller på festivalerna. Idag kan en kvinna bli gruppvåldtagen av flera män samtidigt eller på kö men ändå inte bli tagen på allvar. Det krävs bara att hon inte skrek tillräckligt mycket för att killarna eller männen ska kunna gå fria. Ytterligare ett bevis på att kvinnor inte har stöd nog när det gäller våldtäkter över huvud taget och att hela samhället normaliserar beteendet, ger förövarna ett gult kort men kan fortsätta vara med i matchen.

Det talas om våldtäktskultur och det här om något är väl sådant som stödjer tesen om fenomenet. Men hur blir det på det sättet och på vilket sätt blir fler än våldtäktsmännen skyldiga? Jo, genom attityden.

Jag ska ge några exempel som jag tror många inte ens tänker på men jag ser det på Facebook dagligen.

Den här filmen har delats ett otäckt antal gånger med kommentarer om hur gulligt det är. Jag personligen tycket att filmen är fruktansvärt obehaglig men när jag skriver det i kommentarerna så är jag jättelarvig, blåser upp saker och är rabiat. Men titta på den och fundera. Tjejen är jättetydlig med att hon inte vill kramas, ingen vägleder killen och säger ”Nu vill inte flickan kramas, då låter vi bli.” Istället står föräldrarna bakom en kamera, filmar och fnissar troligtvis med huvudet på sned med ett kroppsspråk som säger ”gud va gulligt” och då fortsätter ju killen så klart. Killen lär sig att det är okej, tjejen lär sig att han får ta på henne trots att hon inte vill. Hur gulligt är det om de är tjugo på en festival mitt under en spelning? Inte samma sak säger ni, jo säger jag. Det är här fröet sås, det är här han lär sig hur man ska hantera tjejer som inte vill, man gör det ändå för det är gulligt.

Hur många gånger har inte vi tjejer fått höra, när killar tafsat på oss, dragit oss i håret, kollat på oss i omklädningsrummet eller dragit ner byxorna på oss under uppväxten, att det är bara för att de gillar oss eller är nyfikna. De orden sänder signaler både till pojkar och flickor, pojkar – det är okej att bete sig på det sättet, tjejer – vi har ingen makt över våra egna kroppar.

Vi är omringade av reklam med samma budskap, att våra kroppar inte är våra egna, det är medias, männens och marknadens.  Bilder normaliserar våldtäkter och kvinnokroppens allmänhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och sedan till krogens, fikarummet och sociala mediers sexistiska skämt. Det är nog här som allmänhetens skuld kommer in. Om man berättar, skrattar, försvarar, ursäktar eller låter detta passera så är man faktiskt en del av problemet. Även om man inte personligen utför handlingen så förminskar man den, man normaliserar den och man säger att bilden av kvinnan som okej att våldta är inte bara helt okej, den är uppenbarligen rolig också. Här vill jag ändå säga att det är inte ”alla män” det är faktiskt ”i stort sett alla män och väldigt många kvinnor” som upprätthåller denna bild.

”Rape is such a harsh word – why not call it surprise sex?”

– Vad kallas den sladdriga skinnbiten längst ute på kuken?
– Kvinnan!”

”- Varför får jag bara ett paket när kalle får sju stycken.
– Jo därför att Kalle har våldtagit sju kvinnor, du har bara
blivit våldtagen en gång! ”

http://www.anny.se/wp-content/uploads/2013/05/spit.jpg

 

 

 

 

 

Så jag ställer frågan: hur kan man missa våldtäktskulturen som omringar oss i vardagen, överallt och hela tiden? Hur kan man inte, som både man och kvinna, sätta ner foten och förfärat utbrista ”Men för i helvete, vad håller vi på med?”

Jag hoppas min apati släpper snart och att jag kommer kunna skriva blogginlägg med mer positiv prägel med skrivandet och läsandet i fokus. Dock kommer jag inte släppa genus och frågan om sexism, för det kommer jag ha med mig i allt mitt arbete, inom skola, socialt arbete, skrivpedagogik och författarskap. Men inte lika desperat och förtvivlat som jag känner just nu.

Posted in bloggen, debatt, personligt, tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *