Provläs Alvhilda – Sökandet

”Bränn henne. Låt styggelsen brinna i helvetet!”
Mörkret hade fallit. Det orangefärgade ljuset från bålet som just tänts skapade långa dansande skuggor mot den mörka tryckande skogen runt omkring. De torra grenarna sprakade och röken stack i näsan på dem som stod närmast. Folkmassan var i extas. Där jag stod, mitt ibland dem, kände jag smaken av deras känslor: rädslans sötma, hatets kryddiga och förtvivlans sura. Kvinnornas förvridna ansikten lystes upp av flammorna och glöden speglades i deras ögon. Männen vände bort sina blickar för att inte förtrollas av hennes skönhet.
Alvhilda.
Hon stod där, fjättrad, vid stolpen som borrats ner i marken. Lugnt såg hon ut över folkmassan, utan att låta sig skrämmas av vare sig dem eller elden. Ljuset från lågornas sken nådde fram till alverna vid skogsbrynets kant. Precis som jag stod de och väntade på att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, att hon skulle lösgöra sig från sitt bål och avsluta denna löjliga charad.
Människorna kunde givetvis inte se varelserna vid skogsbrynet. De var inkapabla att se mer än det ljus som reflekterades av materia. De kunde inte se det verkliga livet, bara resterna av död och förkolnad energi. Att de försökte bränna Alvhilda var bara bevis på deras enfald. Hon var någon de inte kunde motstå eller förstå. Hur skulle de kunna göra det? De var inte värdiga att ens gå vid hennes sida. Men de kunde inte äga henne och därför måste hon dö.

Lågorna slickade hennes klänning och hennes hår fattade eld. Hon skrek inte, eftersom det inte smärtade henne. Jag var för irriterad för att orka se på, därför vände jag och gick långsamt mot skogsbrynet. Jag lämnade henne i det hon själv satt sig i. Snart skulle hon vara tillbaka i skogen igen, tillbaka i våra vanliga dispyter och ovilja att förstå varandra.

Alvhildas röst klingade inom mig:
”Adjö, Ragnvald. Sök mig när du vet vilka vi är på jorden.”
Det högg till i mig och jag vände mig om. Elden slog upp mot himlavalvet likt en explosion. Min första skapelse, min kontrahent, stod i brand och hettan från hennes inre inferno svedde ansiktena på de närmaste åskådarna. Prästen som stått intill flammorna fattade själv eld och sprang som en vettvilling genom folkmassan. Han drog med sig både män och kvinnor i sitt fördärv. Brinnande människor sprang i panik mot skogen. Vad den hysteriska massan inte såg var att Alvhildas eld spred sig på fler sätt än genom prästen.
Stefan, mannen hon förhäxat, förslavat, stod fastbunden vid foten av bålet. Hans ansikte var förvridet i plågor över vad de gjorde mot hans härskarinna. Trots repen höll sig hans vänner på säkert avstånd efter att han med tillhyggen skyddat Alvhilda bara timmar tidigare. Elden jagade längs med den länk Alvhilda bildat mellan sig och Stefan. Ljuset löpte som en tänd stubin och det oundvikliga var bara några sekunder bort. Elden slog ut från insidan och Stefan skrek ut sin smärta när kroppen stod i lågor. Repen som hindrat honom från att kasta sig över dem som tagit Alvhilda ifrån honom brann upp och han föll till marken. Han kravlade svärtad och kvidande över gräset.
Rebecka hölls på avstånd för att slippa se sin fästmans vansinne. Hon var full av blåmärken efter att hon försökt vinna tillbaka hans hjärta utan att byn skulle behöva ta till eld. Hennes förtvivlade ansikte var nästan svart av sot från bålet. Hennes tårar drog ljusa streck över de mörka kinderna. Hon slet sig loss ur det grepp som kvinnorna haft om henne under hela tumultet. De hade själva i skräck tappat fokus på henne för att kunna ta sig bort från sina brinnande vänner och grannar. Hon sprang fram till sin Stefan och kastade sig över hans sönderbrända kropp för att försöka släcka den flamma som förtärde honom. Hon var för sent ute. Hans energier hade redan lämnat kroppen och förintats tillsammans med min Alvhilda. De var inte längre där.
Min egen energi slog ut i ett tomrum när den letade efter den motpol som mitt väsen krävde för överlevnad. I ett töcken såg jag hur kvinnorna sansade sig och återupptog den plikt som byn lagt på dem. De sprang fram till Rebecka för att få bort henne ifrån den förbrända kroppen som var allt som fanns kvar av Stefan. Hennes klänning brann och håret hade svetts bort. Skallig och sönderbränd släpades hon, gråtande, från sin älskade och jag stod kvar ensam i det pyrande gräset. Jag såg mot den flammande högen av förkolnat trä där min Alvhilda en gång stått. Hon fanns inte längre där. Hon borde inte ha blivit förtärd av elden. Hennes energi var så mycket större och starkare än den simpla flamma hon just stått i. Vi som var skapade ur universums egen födelseexplosion, vi som tillsammans flyttat in i och haft jordens heta innandöme som livmoder, vi kunde inte förtäras av eld. Det var inte möjligt.
Hon måste ha upplöst sig själv, men varför?
Mörkret blev påträngande. Energiernas skimmer hade försvunnit och explosionens ljus förblindat mig. Prickar vandrade över mitt synfält och kylan plågade mig. Kyla? Det var något jag aldrig tidigare lidit av, aldrig ens känt. Jag hade sett människor gå under av den medan jag suttit och väntat in det sista andetaget och fångat deras energier på väg ut. Jag hade kunnat sitta lugnt och hållit den döende vid gott mod för att energierna inte skulle smaka för beskt. Nu stod jag ensam på ängen, omringad av skogen som var mörk. En klaustrofobisk känsla kom över mig när mitt väsen snärjdes och fjättrades genom att bli en solid varelse. Kroppens tyngd fick mig att falla till marken. Där blev jag liggande, utmattad och ofullständig.
Jag trycktes mot myllan, som om jag sögs mot den svaga, döda energin. Min kropp var för svag för att orka resa sig. Kropp? Detta avskyvärda och undermåliga sätt att existera. Kroppar var något för svaga, jordbundna och primitiva varelser. Sådana som hon hade hängivit sig till, underkastat sig.
Om hon bara hade förstått bättre än att lämna mig. En gång hade jag varit ensam och mäktig. Nu var jag övergiven och svag.

Skratten kom från ingenstans. Först nu förstod jag hur blind jag var. Inte nog med att hon tvingat in min energi i denna värdelösa kropp, som stelnat och blivit solid. Min syn hade också blivit hämmad och jag såg inte längre energierna utan bara de hårda döda skal som människor var tvungna att förhålla sig till. Hade jag blivit mänsklig?
Quercus visade sig, lugnt lutad mot ett träd. Jag hade inte sett när han dykt upp. Min blindhet förtvivlade mig och jag lät min kropp tryckas mot markens ojämnhet vilket smärtade mitt skinn. Smärta? Även det var något nytt.
”Quercus, jag vet att du hatar mig, är du här för att njuta av mitt förfall, mitt misslyckande?”
”Nej, jag är här för att se dig bli mänsklig.”
Hans röst var fortfarande helt lugn och samlad, inte alls som sist jag hört den då den i vrede, gällt, förvisat mig från min boning mitt ibland dem.
”Att se mig bli mänsklig är att se mig lida. Inte visste jag att du njöt så av skadeglädje.” Jag frustade ner i mossan och något blött och segt sprutade ut ur näsan.
”Nej, mänsklighet är inte i sin helhet ett misslyckande. När jag säger mänsklighet vill jag egentligen säga ödmjukhet. Jag vill att du ska uppleva den ödmjukhet som infinner sig när man märker att man är oförmögen att ändra på världen för sin egen skull. När man inte längre kan ta till hot om förintelse när någon trotsar ens vilja.”
”Du tycker att jag är högfärdig.”
”Jag tycker att du har varit högfärdig och egoistisk och jag hoppas att du kommer att se världen på ett annat sätt och få uppleva det du fullständigt saknat i ditt liv.” Hans lugna och säkra röst fick mig att knyta händerna i vrede när jag med förakt kräktes fram orden han var ute efter.
”Vördnad, undergivenhet.”
Hans skratt klingade mellan träden då han satte sig intill mig i mossan.
”Nej, min kära Ragnvald. Nog för att du inte skulle må dåligt av det heller, men det är något helt annat du saknat i ditt liv. Ditt långa, oändligt långa liv.”
Med svårighet lyfte jag huvudet för att möta hans blick.
”Vad är det jag uppenbarligen vet så lite om men som du vet så mycket om trots att jag levt eoner av tid innan din patetiska, lilla existens ens var påtänkt?”
”Kärlek.”
Ordet genomborrande mig som en pil. Kärlek? Det måste vara ett skämt, ett hån från Quercus sida. Jag studerade hans ansikte, men han var allvarlig.
Förstod han hur mycket han smädade mig med det ordet? Förstod han vilken ilska han väckte inom mig? Jag ville så gärna förinta honom. Jag slöt mina mänskliga ögon och letade efter krafterna inom mig. Alla de krafter jag haft för bara några minuter sedan. De borde finnas. Om jag bara ansträngde mig skulle jag kanske kunna hitta dem igen och lyckas krossa detta upproriska väsen som njöt av mitt förfall. Inget hände förutom att jag fick ont i den del man kallade huvud.

”Kärlek”, sa jag till slut. ”Kom inte och tala med mig om kärlek som om det vore en bra sak.”
Jag använde alla mina krafter för att tvinga upp min tunga kropp från de döda energiernas dragningskraft. Jag reste mig upp i den lilla prakt jag hade kvar och stirrade ner på honom.
”Kärlek bär skuld till allt som hänt här i dag. Kärleken drev Alvhilda ifrån mig till de där äckliga människorna och rätt ner i fördärvet. Kärlek var det som fick henne att förinta sig och lämna mig.”
Quercus vände upp sin blick mot mig och jag såg sorg i hans leende.
”Ja, du har rätt Ragnvald. Det var kärlek som fick henne att göra detta ödesdigra val, men det var inte kärleken till Stefan. Det var hennes behov av bekräftelse som fick henne att jaga Stefan eftersom hon inte fick det från den hon egentligen ville ha.”
”Den hon egentligen ville ha?”
”Du har levt på för mycket sorg och brustna hjärtan för att kunna förstå vad kärlek är. Du har levt dig igenom så mycket ångest och ruttna själar att du själv har börjat ruttna.” Hans röst hårdnade och lämnade en bitter eftersmak i luften. ”Jag förstår inte vad hon ser hos dig, vad som får henne att offra så mycket för dig.” Han vibrerade av ilska och hettan från hans vrede skakade mig.*
”Säg inte att hon äger din vilja också.”
”Hon äger inte mig på det sätt som du vill tro men jo, jag skulle ha kunnat lämna hela min tillvaro för henne, låtit hela mitt släkte vissna ner och dö om hon ville ge mig ett liv vid hennes sida. Men hon har valt dig, du som inte ens erkänner henne som din jämlike.”
”Hon älskade inte mig. Hon gav sig till människorna.”
”Nej. Hon blev bekräftad av människorna.”
”Om hon älskat mig så hade hon inte lämnat mig.”
”Det fanns ingen att lämna, du var ju aldrig hennes.”

Min nya kropp svajade och synen blev ännu mer grumlig. Knäna gav vika och marken kom emot mig i hög fart.
”Hur kommer det sig att man är så bunden till denna mark och att den ska suga i sig alla ens krafter?” muttrade jag irriterat. ”Är det så här att vara mänsklig? Jag är urholkad och svag.”
”Du är tvungen att få ny energi på något sätt”, sa Quercus som satt lutad mot ett träd och studerade mina patetiska försök att ta mig upp.
”Men jag vet inte hur det ska gå till. Mina möjligheter att skapa toner för att locka till mig människor och tömma dem på deras energier har försvunnit.”
”Det är fullt med energier bara någon kilometer ifrån dig”, sa Quercus. ”Det finns många döende och sårade som du lätt skulle kunna tömma bara genom att sitta vid deras dödsbädd.”
”Men att bege sig till dem som främling i det här läget skulle vara en dödsdom för en vanlig man”, sa jag irriterat. ”Jag vill tillbaka till fallet där jag brukar sitta.”
”Du behöver en stadig energikälla”, sa Quercus.
Jag granskade honom ett ögonblick för att försöka läsa av vad det var han menat. Mitt inre var avdomnat och gav mig inte tillträde till hans inre tankar.
”Jag menar att Alvhilda kunde leva längre tider med män som hon inte förtärde och de gav henne ändå viss livsgnista så att hon var stark nog under längre perioder. Då hade hon förstås även dig inom ett lagom avstånd, men jag tror ändå att det kan vara ett sätt att överleva på.”
”Du är vidrig Quercus!” sa jag. ”Förstår du hur frånstötande den idén är. Nej, jag tar mina chanser vid fallet.”
”Det kommer troligtvis inte att finnas några byten där just nu, du kanske får vänta i månader på din nästa måltid.”
”Platsen känns trygg. Jag kan lägga mig där och invänta ett offer.” Jag studerade träden som stod som en vägg jag inte kunde penetrera med min blick. Jag försökte se fallet, höra dess brus, ta mig dit, men jag stod bara och stirrade på den närmaste terrängen. Frustrerat insåg jag att jag inte visste hur jag skulle ta mig dit för att få energier nog att överleva i denna miserabla existens.
”Du får väl använda benen som en vanlig människa helt enkelt”, sa Quercus innan han försvann från mitt synfält.
Jag såg ner på mina ben. Utväxterna jag själv skapat som en tillfällig skrud för att blidka Alvhildas vilja men som jag egentligen föraktade. De rangliga sakerna gick att förflytta sig med och när jag placerade den ena framför den andra så tog jag mig framåt. När jag tidigare rört mig i mänsklig skrud hade den bara varit en chimär. En illusion som jag visade upp för människorna, men mitt inre hade inte varit solitt. Då hade rörelser inte krävt ansträngning. Nu blev jag trött bara av att förflytta mig några meter. Jag föll till marken och allt blev svart.